Rädda Peavey Cirrus elektronik, del 3

Ok, då var det dags igen. Min Peavey Cirrus var ännu inte spelbar (se del 1 och del 2 i denna följetång) och nu var det byte av batterikontakter som stod på tapeten. De nya kontakterna hittade jag till bra pris hos Electrokit. Som vanligt från denna firma kom paketet med kontakter snabbt och omsorgsfullt paketerat. Dessa kontakter visade sig ha rätt långt kablage och dessutom var de fria ändarna förtennade. Perfekt!

Upp med basen på arbetsbänken (med tillhörande halsstöd) och till att börja med klipptes de gamla batterikontakterna bort. De två nya kontakterna förbereddes med adekvat mängd (ca 3 cm) krympslang på respektive ledning. Därefter var det bara att löda ihop systemet mot basens elektronik: röd mot röd och svart mot svart. Mellan kontakterna löddes givetvis röd kabel mot svart kabel för att batterierna skulle bli seriekopplad för 18 V drift.

Efter kontaktbytet och krympning av skyddsslangarna var det alltså dags att skruva ihop basen och koppla in två batterier. Givetvis mätte jag upp batterispänningen före spel med hjälp av en Batt-O-Meter. Resultatet visade 9,45 V respektive 9,36 V.

Inkopplat till förstärkare spelade basen mycket snyggt och knasterfritt i cirka 3-4 minuter. Men därefter återkom knasterproblemet igen. Under de ungefär 20-25 minuter som jag spelade, knastrade det ett mer eller mindre hela tiden. Trist!

Nu var spänningen redan nere på 8,83 V och 9,05 V i de båda batterierna. Genom att vrida balanskontrollen och variera vilken mikrofon som var aktiv i utljudet försökte jag reda ut om det var någon enskild mikrofon som kunde vara felaktig. Tidigare spelade jag med båda mikrofonerna fullt aktiverade, men även med enbart en av mikrofonerna aktiv knastrade det också. Min tolkning var att mikrofonerna inte borde vara orsak till problemet utan att någonting med elektroniken på kretskortet ger upphov till knastret.

Konstigare symptom än knaster i ljudet har jag upplevt då en batterikontakt var glapp. Men byte av dessa kontakter löste inte mitt problem. Nästa steg blir att byta operationsförstärkaren och eventuellt kondensatorer på kretskortet. Fortsättning lär följa…

Dags för vårbatteribytesservice

Nu på våren är det hög tid att se om sina basar med aktiv elektronik och kontrollera att batterispänningen, efter vinterhalvårets spelande, är på topp. Vid förra vårens batteribytesservice upptäckte jag med fasa att batterispänningen i min Peavey Cirrus var oroväckande låg. Något senare upptäckte jag även att det var något fel i elektroniken så att strömförbrukningen var onormalt hög. Än är problemet inte löst, men jag försöker hitta en lösning (se bland annat Rädda Peavey Cirrus elektronik och Rädda Peavey Cirrus elektronik, del 2). Övriga insatser under förra årets batteribytarservice gick givetvis som smort!

Ok, eftersom jag har en batterilogg upptäckte jag att det till och med var två år sedan jag bytte batteri i en av mina basar. Så ibland räcker batterierna längre än man tror. Med loggen får jag dessutom en bra statistik på hur batterilivslängden kan vara i olika instrument.

Eftersom alkaliska batterier kan vara ganska dyra är det ju en självklarhet att försöka hitta billiga batterier med god livslängd. Det är alltså batteriets pris per prestanda (livslängd) som är intressant. I mitt tycke har faktiskt IKEA en något svårslagen kombination i sina 9V-batterier. Givetvis kan laddbara batterier vara en mer ekonomisk produkt, men de har ofta nackdelen av att ha en relativt hög självurladdning. Och av konstruktionsmässiga själ brukar dessutom dessa laddbara batterier inte komma upp till precis 9V, varför osäkerheten kring batterilivslängden i basarna göra själva spelandet osäkert.

Ok, då var det alltså dags att ta fram arbetsbänken med tillhörande halsstödskudde och köra en årlig batteribytesservice. Har du ingen bra batteritestare kan jag även passa på att rekommendera Keith McMillen Instrument:s Batt-O-Meter. Det är en riktigt användbar apparat vilken dessutom kan kontrollera batterispänning utan att man behöver ta ut batteriet ur sin bas.

Lycka till!

West Wood P-bas

För ett litet tag sedan restaurerade jag en West Wood P-bas för att få den spelbar igen. Ett test av basen lovades då och den kommer alltså här.

Egentligen är West Wood ett helt okänt märke för mig. Men basen är byggd i Japan på 70-talet och platsar in i epitetet nybörjarbas. Tillsammans med sin kortskalehals på 30" och basens allmänt lätta konstruktion bildar enheten ett instrument med god spelbarhet. Halsens baksidesprofil är lätt V-formad och rätt kraftig men är ändå lättspelad. Är dessutom basen gott injusterad är den en höjdare att spela på.

Stämmekaniken på huvudet är sluten men inte av någon speciell lättviktskonstruktion. Funktionen hos dem är riktigt bra och känns pålitlig. Den mörka greppbrädan av rosewood är försedd med tunna bandstavar och infällda “dots” av pärlemor. Sadeln är av plast och täckplåten över halsjusteringen är någon grovt tillyxad.

Den sunburst-lackade kroppen, med mörk baksida, är tillverkad av plywood; ett lite kontroversiellt men lätt och billigt material i bassammanhang. Dock har halsfickan gjorts något stor men halsen sitter bra ändå med de symmetriskt placerade skruvarna. På den bakre täckplattan står det att basen är gjord i Japan, vilket är det enda tecknet på ursprung.

Basens elektronik består av en passiv enkelradig singlecoilmikrofon med tillhörande ton och volymkontroll. Mikrofonen är täckt av en metallkåpa vilket för tankarna till ett lipstick-utseende. Tonkontrollens omfång är inte dramatisk och ger således en mer subtilt behaglig dämpning av diskanten. Enkelt men funktionellt.

Den enkla stallet är tvådelat i sann 70-talsanda och passar in i basens utseende på bästa sätt. Ett tumstöd sitter nedanför G-strängen på det vita plektrumskyddet och fyra kvarvarande hål på kroppen vittnar om bortplockade kåpor över både mikrofon och stall.

Vid både sittande och stående spel balanserar basen bra och är inte speciellt framtung. Trots att kroppen är byggd av plywood har basen en trevlig ton men med en lätt dämpad sustain. Den akustiska klangen återger strängarna väl och inkopplad kommer den metalliska klangen i strängarna fram. Även här visar sig den något dämpade sustainen vara helrätt i ljudbilden. Plywoodkonstruktionen ger naturligtvis inte ett högresonant instrument. Basen är kanske inte helt optimalt för slap, men både finger och plektrumspel känns och låter bra. Givetvis går det att slappa också!

Men sin enkla konstruktion utgör denna P-bas från West Wood en bra nybörjarbas med gott allroundljud. Att basen är lätt och dessutom bestyckad med en kortskalemensur gör den än mer lämpad till den unge bassisten.

Kubicki Ex Factor

Philip Kubicki släppte sin första elbas på marknaden 1985 med serienummer 024. Några år därpå tog Fender Custom Shop över produktionen på licensbasis och tillverkade dessa basar från 1989 till mitten av 1991. Därefter tog Philip själv över produktionen och har sedan dess hållit fast vid det.

Kubicki tillhandahåller basmodellerna Ex Factor, Key Factor 4 och 5 men har tidigare även haft modellen Factor i sitt sortiment. Den gemensamma nämnaren hos alla modellerna är den futuristisk kroppsformen och ett minimalt huvud. Medan Key Factor-basarna har tämligen normal stämmekanik ute på det minimala karakteristiska huvudet och ett normalt stall har Ex Factor sin stämmekanik integrerad i stallet. Både Factor och Key Factor har 34" skala medan Ex Factor har 32"-skala, men den sistnämnda modellen har ett snillrikt system där E-strängen kan frigöras och erbjuda 36"-skala stämd i D utan att strängen stäms om. Spännande värre, eller hur?

Ex Factor

Föremålet för detta test är en Ex Factor från 1990, alltså en bas som producerats hos Fender Custom Shop i USA. Det här exemplaret är läckert metallic rödfärgad och matchar faktiskt Zoom B3 lack perfekt. Vilken kombination på scenen! Halsen är tillverkad av lönn i ett oräkneligt antal laminatlager och på hemsidan står det att det är hela 34 lager trä. Detta skall borga för att halsen aldrig kommer att slå sig. Den fantastisk mörka greppbrädan är gjord av ebenholts och sträcker sig hela halsens längd, även över basens “huvud”. Banden var perfekt monterade och halsen är förövrigt skruvad till kroppen med hjälp av fyra stycken nästan symmetriska skruvar. Sidomarkeringarna på halsen är långsmala och passar basens design väldigt väl.

Lite spännande är att den svarta mekaniken består av ett kombinerat stall med stämmekanik. Jämfört medSteinberger:s huvudlösa basar, använder sig Ex Factor av vanliga strängar där strängändens knopp fästs i små nedsänkta koppar på huvudet och den fria änden lindas upp vid stallet. Steinbergers basar använder sig av strängar med en knopp i varje ände.

Uppe vid huvudet sitter även den så kallade “string clip” som gör att basens E-sträng kan bli 4" extra och därmed bilda en D-sträng. Men mer om den senare. Dragstången justeras med hjälp av en kraftig skruvmejsel (spår eller kryss) längst ut på halsen.

Den aktiva elektroniken har fem stycken kontrollrattar och två Kubicki humbuckermikrofoner kopplade till sig. Volym- och balansrattarna respektive diskant- och baskontrollerna sitter stackade på var sina axlar. Den femte ratten är en fyrlägesswitch för val av preamp-läge. Här skiljer det sig också lite från Philip Kubickis egentillverkade basar, de har nämligen en sexläges-switch. Förutom switchen är balansratten den enda kontroll som har markerat mittläge.

På basens baksida sitter den skruvade luckan till den aktiva elektroniken. I denna bas hittar vi även ett ensamt 9 V-batteri bakom luckan samt en liten justerbar trimpotentiometer för den aktiva elektroniken. De basar som inte tillverkats av Fender Custom Shop drivs med hela 18 V och har följaktligen två batterier under luckan.

Förutom de skruvar som håller locket för elektroniken, har samtliga övriga skruvar insexfattning. Elektronikluckans skruvar är vanlig krysskuv och här imponerar Kubicki med metallbussningar inlagda kroppen. Till och med Peavey med sin Cirrus i någorlunda samma prisklass, har missat den detaljen. Nedanför mikrofonerna på basens framsida återfinns också en stor “FACTOR”-logga som gör basen än mer futuristisk.

Utgångsjacket placering är också en detalj som skiljer Ex Factor från andra basar. Invid stämskruvar och den bakre axelbandsknoppen har Kubicki placerat detta jack med riktning uppåt. Det gör att sladden är svår att rycka ur av misstag och att basen passar i de flesta gitarrställ med kabeln på plats.

Basen i användning

När man sätter sig ned med basen i knät, balanserar instrumentet mycket väl. Även hängande på axeln är basen väl balanserad. Tillsammans med de väl avvägda avfasningarna gör det att Ex Factor är mycket bekväm att spela på. Halsen är smäcker och snabbspelad utan att bli alldeles för smal. Jämfört med en jazzbas känns strängavståndet vid sadeln lite bredare, men smalare än hos en P-bas. Jag fick direkt samma känsla om halsen som den som sitter på Dean Edge 4.

Stämmekaniken upplever jag som väldigt direkt och följsam. Kubicki har konstruerat mekaniken med kullager och med 35° lutning på rattarna för bästa komfort. I övrigt går stallet att justerat både längd- och i höjdled för bästa justeringsmöjligheter.

Den akustiska klangen kan man inte klaga på. Här ryms mycket spänst och resonant efterklang tillsammans med en, i mitt tycke, härlig metallklang från strängarna. Kopplas basen in i förstärkare blir det tydligt att tonen har ett bra klipp och den metalliska klangen kommer igen här utan att ta över ljudet. Ljudet är alldeles förträffligt med fingerspel och vid slap skiner basen verkligen. Även aggressivt plektrumspel gillas av Ex Factor. Mikrofonerna är avfasade men jag är inte säker på om det är ren design eller om det är ergonomi inblandad i konstruktionen. Men mikrofonerna är aldrig i vägen för fingrarna.

För att prova basen i ett bandsammanhang tog med mig basen på repetition med en kör. Där fick basen ge prov på att spela både pop, visa och jazz. Allt visade sig fungera helt perfekt. I bandsammanhang krävde basen dock lite kompressor för att få ljudet att låta konsistent och jämnt. Kanske var det lite ovana från min egen sida eftersom basen är väldigt dynamisk och reagerar på minsta lilla i anslaget. Den reagerar omedelbart vid anslag och tar till sig anslagets styrka direkt: slår man an strängen svagt blir ljudet också mycket svagt, spelar man med hårdare anslag blir ljudet direkt starkare. Många andra basar jag har spelat på har på något sätt ett "färdigkomprimerat" ljud som inte är lika dynamiskt. Detta var lite oväntat eftersom man kanske inte får den upplevelsen när man spelar själv utan bandkompisar. Men i bandsammanhang upptäckte jag det direkt. Det måste man ju ändå säga är en fantastisk styrka hos basen eftersom den förmedlar vad man spelar på ett äkta sätt.

Här kommer även trixet med fyrlägesswitchen. Men vad gör switchen egentligen? Lyckligtvis fick jag, i samband med denna testrapport, tag på en inskannad kopia av manualen till just denna bas och kunde därmed läsa in mig på funktionen. Det visade sig att switchen har följande lägen: mute, aktiv preamp med ett EQ-preset, aktiv preamp utan EQ-preset samt passivt läge. Det förvalda läget på EQ-preset kan justeras för att förstärka mid-frekvenserna 1 till 8 dB men från fabrik är denna inställning maximerad. Vill man själv justera detta kan det göras med en trimpotentiometer inuti elektronikutrymmet. Man känner ganska tydligt vad som händer när detta aktiva läge är aktiverad; mycket mid i ljudet som bland annat passar bra till solon och flagiolettspel. Fabriksinställningen kan verka lite hårt på ljudet, men i rätt sammanhang skär man igenom mixen som med en kniv. Det andra aktiva läget är mer “normalt” och känns mer användbart. Slår man över till det passiva läget körs hela basen passivt och baskontrollen används då för att skära diskant. Ex Factor låter superbra oavsett, men utan instruktionen till elektroniken var jag dock ute på okänd mark när jag försökte ratta ljudet. Justeras balansen mellan mikrofonerna märker man att stallmicken har en skön nasal karaktär och halsmicken har en sedvanlig bra knorr. Men det är balanserat som det når fulländning.

Nu måste vi ta det där om “string clip”: Det handlar om att E-strängen förvandlas till en regelrätt D-sträng genom att fälla undan en slags spak. Eftersom övrig sträng behåller sin stämning handlar det inte om en så kallad D-tuner utan mer om en form av capo enbart för E-strängen. Sadeln är delad och E-strängen (eller är det en D-sträng) har sin sadeldel 4" bort förbi två stycken extra band. Inget hokus pokus, men likväl genialt. På så vis har E-strängen ett så kallat nollband.

För att bemästra spaken krävs att man lyfter upp den med sin tumme och drar undan strängen med övriga greppbrädesfingrar. Då släpper man ned den fjäderbelastade spaken så att den hamnar i plan med greppbrädan för att till sist släppa strängen. Och vips så var det en D-sträng! Denna hantering kräver lite övning för att det skall löpa smärtfritt, men jag lyckades i alla fall utföra denna operation mitt i en låt med bandet. Enligt instruktionen skall man enbart behöva trycka upp spaken med tummen, förbi strängen och släppa spaken för att återställa E-strängen. Med mina begränsade kunskaper lyckades jag inte göra denna returrörelse speciellt diskret, så det slutade med ett riktigt klonk då E-strängen knäppte till vid den förbipasserande spaken. Ok, med lite övning går det säkert mycket bättre. Annars kan man dra E-strängen lite åt sidan då detta genomförs.

Hur är det att spela med denna D-sträng då? Jo det är verkligen kanonhärligt att kunna lägga låga D på en fyrsträngad bas utan att använda D-tuner där hela strängen stäms om. Och ljudet i D-strängen är full med spänst vilket gör att det känns mycket naturligt att spela så lågt. Tack vare huvudets smala konstruktion blir det också väldigt enkelt att nå de yttersta banden.

En krävande ERB i högform

Det är roligt att det finns bastillverkare som vågar gå långt ifrån de gängse designprinciperna som P- och jazzbasarna representerar. Definitionen av en Extended-range bass (ERB) är att det skall gå att spela i frekvenser utanför den vanliga fyrsträngade basens intervall, givet EADG-stämning. Alltså är det ingen tvekan om att Ex Factor spelar in i denna liga av basar. Basen kräver lite övning i form av hantering av “string clip” och preamp-lägen, men bemästras bara detta så får man en spelkompis för livet.

www.kubicki.com

Restaurering av West Wood P-bas

En god vän hade en gammal bas ståendes hemma i garaget. Den hade väl sett sina bästa dagar, men jag lovad att försöka få den i spelbart skick igen. Basen väldigt smutsig av både damm, fingeravlagringar och tejprester. Strängarna hade gjort sitt och dessutom hade en av strängarna gått av. Som grädde på moset knastrade och sprakade utsignalen våldsamt när man rörde kabeln som var ansluten till utgångsjacket. Kort sagt: ospelbar!

Eftersom basen är från 70-talet kan man förutsätta att tidens tand har gjort sitt. Baksidan av halsen hade förmodligen en gång i tiden varit utsatt för en god pedagogisk gärning: en fasttejpad pappersremsa med alla tonerna nedskrivna. Tejpen fanns kvar men fusklappen var ett minne blott.

Nu hör det till saken att den gamla basen var avsedd att blir ett lämpligt första instrument för en ung blivande bassist. Kunde basen, trots sitt slitna skick, bli spelbar och fin igen?

Utredning

Vad behövde göras med basen? Jo, till att börja med var grovrengöring A och O där kontorstejp skulle avlägsnas från halsens baksida och kropp. Därtill skulle greppbrädan rengöras med efterföljande inoljning. För att sedan göra basen helt spelbar var det även dags för byte av utgångsjack och nya strängar.

Till arbetet tog jag fram nödvändig utrustning och min arbetsbänk med halsstödskudde. Rengöringen genomfördes med hjälp av en vallaskrapa i plast, vallaborttagningsmedel, maskeringstejp, stålull (“000”), lemon oil, penslar, putsmedel och trassel/trasor/putsdukar. Övrigt mekaniskt arbete med basen krävde ett gäng små filar, skruvmejslar, spärrskaft med nycklar, lödpenna och lödtenn, stämapparat, strängvev, stållinjal och bladmått. Givetvis behövde jag även ett utgångsjack, ett set med strängar och två nya tonkontrollrattar.

Skrida till verket

Men vad nu, vallaskrapa och vallaborttagningsmedel på basen? Jo, vallaskrapan brukar jag använda för att skrapa bort de grövsta avlagringarna på greppbrädan. Men nu fick jag användning av den för att försiktigt skrapa bort tejpresterna på halsens baksida. Vallaborttagningsmedlet har jag dessutom lärt mig vara väldigt bra att ta bort just tejprester med samtidigt som det är ganska skonsamt mot lack. Att det också rengör metallytor och viss enkelt beläggning, gör det ju inte sämre.

Eftersom det var ganska mycket gamla tejprester kvar på halsens baksida, tog denna del av rengöringsprocessen ganska mycket tid. Det var även svårt att se med blotta ögat var tejpen verkligen satt. Det underlättade ganska mycket att ta hjälp av stark fokuserad belysning från en bra pannlampa.

När själva tejpresterna var borta gick det alldeles utmärkt att använda vallaborttagningsmedel på en mjuk trasa för att eliminera det kvarvarande tejpklistret. Jag tror att alla känner till hur irriterande det är att tejpklister sitter kvar på saker man köper och där man försökt ta bort prislappen. När ändå vallaborttagningsmedlet var framme, passade jag på att grovpolera basens metalldelar.

Då var det dags att göra något åt det glappande utgångsjacket. I min fantasi var det alltså blecken i utgångsjacket som glappade mot telekontakten. Men när jag skruvat bort hela plektrumskyddet såg jag vad som var fel: en lödning på jordkabeln mellan tonkontrollerna, utgångsjacket och stallet hade lossnat vid jacket. Egentligen hade det bara varit att löda ihop det, men eftersom basen var gammal och välanvänd beslöt jag mig att byta jacket i förebyggande syfte.

Efter lödning av elektroniken var det bara att skruva tillbaka plektrumskyddet med tillhörande elektronik och mikrofon. Svårare än så var det inte. Kanon!

Ok, då var det dags för att slipa ner alla vassa bandändar och därefter rengöra greppbrädan. Innan allt detta påbörjas är det bra att tejpa maskeringstejp över basens mikrofon för att inte metallspån skall fastnar på magneterna.

Med hjälp av små fina filar och ett stort tålamod var de vassa bandändarna ett minne blott och rengöring av greppbrädan kunde börja. Där kom vallaskrapan till sin rätt igen då de grövsta avlagringarna kunde skrapas bort med detta verktyg. Efter det var det dags för polering med fin stålull (“000”) för att få greppbrädan extra ren från beläggningar. Som grädde på moset polerades även bandstavarna i samma arbetsmoment. När sedan alla rester från stålull och bandfilning var borta oljades greppbrädan in med Lemon oil från D’Andrea.

Uppfräschning och justering

Basen var nu grovpolerad och elektroniken iordninggjord och redo för nästföljande steg i arbetet.

Till att börja med monterades strängarna och de nya glänsande tonkontrollrattarna. Men för att göra basen än mer spelvänlig var det också på sin plats att justera halsens dragstång, stränghöjd och mikrofonhöjd. Med hjälp av fina penslar putsades allt damm och smuts bort i alla skrymslen och vrår, sedan polerades de lackerade delarna med hjälp av en trasa fuktad med Dunlop no. 65. I och med det hade basen återfått en stor del av sin forna glans.

Jag upptäckte sedan att båda axelbandsknopparna liksom stränghållaren på huvudet satt lite löst. En liten insats med hjälp av en skruvmejsel gjorde susen. Om axelbandsknopparna hade suttit riktigt löst skulle säkert tändstickstricket gjort jobbet, men nu behövdes inte det. Det visade sig också att huvudena på fästskruvarna till halsen var ganska vassa och riskerade att rispa upp kläderna hos den som skulle spela på instrumentet. Det var alltså bara till att ta fram de små filarna och slipa ner de vassa graderna. Inga problem, men resultatet blev strålande.

Slutresultat

Arbetsordningen för restaureringen av basen kan sammanfattas till följande punkter:

• Ta bort de gamla strängarna
• Ta bort tejpresterna på både hals och kropp
• Fila ned de vassa bandändarna
• Byt utgångsjack
• Rengör greppbräda och olja in densamma
• Rengör basens lackade trädelar
• Montera nya tonkontrollrattar
• Montera nya strängar med efterföljande justering av bas
• Skruva fast några halvlösa detaljer
• Polering

West Wood P-bas

Hur blev då resultatet? Med ganska enkla medel gick det alltså väldigt bra att få basen mycket fin och spelbar igen trots att skicket var lite smårisigt från början. Den blanklackade kroppen blänker och den upprustade mekaniken likaså. Rengöring med efterföljande inoljning av greppbrädan brukar göra underverk för utseendet och känslan hos instrumentet, så även denna gång. Nu återstår bara att höra hur basen låter inkopplat i förstärkare. Jag återkommer med ett regelrätt test.