Basgitarr

Utrustning och tips

Vad är “dead spots” egentligen?

Det snackas en hel del om sk. “dead spots” på olika diskussionsforum där basen (eller gitarren) är i fokus. Själv tillhör jag dem som egentligen inte har råkat ut för detta “problem”. Förmodligen har jag säkert spelat på en eller annan bas med fenomenet “dead spots” men att jag inte tänkt på det och därmed inte heller haft problem med det. Det kanske till och med är så att jag äger en bas där “dead spots” finns. Det borde kanske undersökas…

Men vad är egentligen en “dead spot”? På svenska skulle man kanske skriva det som en svag punkt på greppbrädan, det vill säga en position på greppbrädan där strängens ton blir väldigt kort och ljudet avklingar väldigt snabbt, alldeles för snabbt. I en intressant artikel i nummer 7 av Musikermagasinet 2008 [1] kan man läsa en artikel där Roger Sadowsky (Sadowsky Guitars) nämner “dead spots” som ett problem för både basar och gitarrer. Det visade sig att herr Sadowsky började modifiera sina gitarr- och basmodeller för att förbättra sina instrument, först genom att modifiera kroppen gitarrkroppen på olika sätt (träval och håligheter) men sen även halsar och huvuden. Gitarrhuvudena blev lite tjockare och i halsarna lades kolfiber in, främst för att öka stabilitet men även för att få bukt med svaga punkter. Det var tydligen basarna som hade mest problem med svaga punkter. Enligt Sadowsky är det relativt vanligt att fyrsträngade basar av Fendertyp har en svag punkt på G-strängens sjunde band (tonen D vid 146,8 Hz). Tydligen har alla instrument dessa brister i olika grad, men femsträngade basar är mycket mindre känsliga för detta fenomen. Förmodligen har det att göra med att halsarna har mer massa och tyngre huvuden.

Litteraturstudie över experimentella resultat och egna prov

Dead_spot_Peavey_Cirrus_BXPI Bass Guitar Investigation av Ely, Sean G., et al [2] kan läsas att en P-bas från 1976 visat sig ha en egenfrekvens hos halsen vid ca 145 Hz. Det stämmer mycket bra med vad Sadowsky nämner i ovanstående artikel, dvs. att det mycket väl kan uppstå en svag punkt på G-strängens sjunde band.

Sagt och gjort, basarna i hemmet undersöktes ganska snabbt efter svaga punkter; Ibanez Ashula, Peavey Cirrus BXP, Peavey Cirrus bandlös, Music Man Stingray, Dean Edge, Ibanez akustisk samt Squier Vintage Modified Jazz Bass. Av dessa var det egentligen ingen som uppvisade riktigt svaga punkter. Möjligtvis kunde man urskilja någon enstaka ton med en aningen kortare avklingningstid och i detta fallet var det på Peavey-basarnas D-strängar på 8:e (BXP: tonen Bb vid 116,5 Hz) respektive 9:e band (bandlös: tonen B vid 123,5 Hz) som uppvisade detta mest.

Med lite vetenskapliga metoder har Helmut Fleischer gjort ett arbete i Dead Spots of Electric Guitars and Basses [3] där orsaken till, och uppkomsten av, dessa svaga punkter presenteras. Det Fleischer gjorde var att montera en liten vibrator bak på gitarrens huvud och sedan skicka på ett slumpmässigt brus. Med en sk. Laser Doppler Vibrometer (LDV) kunde hela gitarrens vibrationer registreras och dokumenteras. På detta sätt kunde alla intressanta resonansfrekvenser påvisas både på gitarrens kropp och hals. Givetvis är den solida gitarrkroppen mer styv halsen och kan då i sammanhanget nästan ses som stel. Då strängen slås an överförs vibrationsenergi till gitarren och Fleischer beskriver halsens “vibrationsvillighet” som en parameter som spelar in hur strängarna dämpas, dvs. en svag punkt kan uppstå. Det är alltså resonansmoder hos halsen med rörelseriktning vinkelrätt mot greppbrädan som kan ge dessa fenomen.

För att en svag punkt skall uppstå är det främst två villkor som måste vara uppfyllda: strängens frekvens måste vara mycket nära en egenfrekvens hos halsen och excitationspunkten (där strängen trycks an mot greppbrädan) måste vara mycket nära en antinod till en resonansmod (resonansrörelsen är i princip obefintlig i en sån punkt). Blir dessa villkor uppfyllda överför strängens vibration energi till halsens svängningsrörelse och strängen dämpas oerhört snabbt. Alltså har en svag punkt hittats. Eftersom svängningsenergin hos en sträng blir lägre ju högre upp på halsen man spelar är det inte lika enkelt att hitta svaga punkter närmare halsinfästningen.

Fleischer fortsatte experimentet genom att trycka en liten vibrator med inbyggd accelerometer mot greppbrädan på varje bandposition och mäta frekvenssvaret då vibratorn belastade halsen med en slumpmässig vibrationssignal. På detta sätt kunde resonansfrekvenser för samtliga band bestämmas genom att notera när den största delen av införd energi gick åt till att sätta halsen i rörelse. Denna egenskap betecknas som mekanisk konduktans, dvs. mekanisk ledningsförmåga.

Ställer man sedan upp ett diagram med samtliga toners frekvenser för alla strängar/band och sedan plottar det i samma diagram som den uppmätta mekaniska konduktansen är det lätt att visuellt se vilka toner på gitarrens hals som borde uppvisa en svag punkt.

Vetgirig som jag är, provade jag att utnyttja FEM (finita elementmetoden) för att skapa en mycket enkel modell av en stiliserad hals med sträng för att se om fenomenet kunde återskapas med simulering. Jag tror att jag frekvensmässigt missade sträng mot hals, men trots allt kunde jag se en liten svag tendens till svag punkt i mina beräkningsresultat. Spännande!

Slutsatser

Egentligen är det ganska enkelt att lista ut hur det här med svaga punkter fungerar: man vet vilka egenfrekvenser som basens hals har (det kan mätas upp). Sedan gäller det att någon/några av halsens toner har ungefär samma frekvens som i sin tur kan driva igång en eller flera av halsens egenmodsrörelser och att den tonen ligger mycket nära resonansrörelsens antinod. Stämmer detta överens uppstår det vi kallar "deat spots" (svaga punkter), dvs hals exciteras av strängen och att energin går till att driva halsens svängningsrörelse vinkelrätt mot greppbrädan i stället för att låta strängen vibrera.

Men som tidigare sagt: på de basar jag har till förfogande har jag egentligen aldrig upplevt problem med någon svag punkt. Trots detta hittade jag två greppbrädespunkter som kanske kunde klassas in som svaga punkter.

Källor

  1. Musikermagasinet, nummer 7 2008
  2. Ely, Sean G., et al.: Bass Guitar Investigation, University of Illinois, Physics of Music
  3. Fleischer, Helmut: Dead Spots of Electric Guitars and Basses, University of the Federal Armed Forces, Institute of Mechanics, Faculty of Aerospace Engineering, Neubiberg, Germany 
Annonser

2014-07-31 - Posted by | Analys & Undersökningar

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: