Basgitarr

Utrustning och tips

Peavey Cirrus 5 MFB Maple

Peavey_Cirrus_5_MFB_Maple_2Nej, nej, nej! Jag hade ju redan tagit beslut att jag inte behövde fler elbasar. Men när ett tillfälle till en jättefin femsträngad bas dök upp, kunde jag inte motstå att utöka arsenalen med ännu ett till instrument när priset dessutom var helrätt. Denna gång handlade det om en USA-byggd Peavey Cirrus 5 av lönn från 2006. Trots spontanköpet var det egentligen ett beslut som baserades på ett mångårigt övervägande om att införskaffa en bandad femsträngad elbas. Redan långt tidigare har jag en bandlös femsträngad Peavey Cirrus i valnöt som jag varit mycket nöjd med. Det finns dessutom även en bandad femsträngad Peavey Cirrus BXP i familjen så jag visste mycket väl vad den nya Cirrus:en var för ett instrument.

Konstruktion

Peavey_Cirrus_5_MFB_Maple_1Av den kompletta beteckningen Peavey Cirrus 5 MFB Maple kan man utläsa att basen som helhet är tillverkad i lönn (förutom vissa laminatskikt i halsen) och beteckningen “MFB” betyder på engelska “Maple Fretboard”, dvs. greppbräda av lönn.

Halsen består, som vanligt på Cirrus-basar, av fem lager och går genom basens kropp men innehåller även förstärkningar av kolfiber. Det bakåtvinklade huvudet är också förärat med en tunn skiva kolfiberlaminat på toppen. Greppbrädan är tillverkad av en Peavey_Cirrus_5_MFB_Maple_3bit lite mer mönstrad lönn och ger således ett mycket fint intryck tillsammans med lönnkroppens flammiga toppskikt. Banden är föredömligt monterade och här hittar vi inga vassa bandändar även om basen har acklimatiserat sig i svenskt klimat under en längre tid. Även övrig finish på basen håller verkligen högsta klass.

Stängarna, över den 35” långa mensuren, är fästa i gedigen mekanik av guldkromaterad metall. Den aktiva elektroniken drivs av två 9V-batterier bakom en skruvad lucka på kroppens baksida. De båda humbucker-mikrofonerna samt reglagen för volym, 3-bands EQ och mickbalans är svarta vilket passar mycket bra till basens utseende. Peavey har också utrustat basen med Dunlop Straplok axelbandsknoppar från fabrik. Precis alla konstruktionsdetaljer känns igen från den femsträngade Cirrus:en i valnöt och liksom tidigare har man lagt in ett Cirrus-“C” i greppbrädan vid 12:e band. Huvudet har dessutom prytts med Hartley Peavey:s signatur “HP” och modellnamnet “Cirrus”. Hela konstruktionen och bygget andas verkligen högkvalitativt hantverk och basen förtjänar verkligen platsen i Peavey:s high-end-sortiment.

I användning

Basen känns direkt igen i handen när man plockar upp den för att spela. Dock märks det att kroppen är lite tjockare och att halsen fått en något tjockare profil. Men det är fortfarande en Cirrus i handen, det går inte att ta miste om.

När jag fick hem basen var det glapp i batterikontakterna varför det enbart blev oförstärkt spel på instrumentet just då. Det känns tydligt att det är en bra klang i basen rent akustiskt och efter lite utbyten av kontakter kunde provandet fortsätta förstärkt genom en EBS Drome. Här kommer basen verkligen till sin rätt genom en mycket fokuserad ton med mycket botten, klar mid, bra balans i frekvensregistret och distinkt topp men ändå inte med alldeles för high-tech-ljud. Det låter “Cirrus” om basen, kort och gott. Det går alldeles utmärkt att spela en massa olika sorters musik med den här basen, även med olika spelstilar så som fingerspel, tumme, slap och flagioletter. Detta är en “Cirrus”!

Lite jämförelse av Cirrus-basar

Peavey_Cirrus_5_Maple_Fretted_and_Walnut_FretlessVad jag förstått är den testade basen tillverkad i Mississippi 2006 (förmodligen i juni månad) och i samband med övergången då den raka Peavey-symbolen på huvudet byttes ut mot HP-symbolen. Dessutom verkar kombinationen av flammig lönntopp och greppbräda i lönn vara en rätt ovanlig träkombination vilket kan tyda på att det är något av en specialversion från Peavey:s Custom Shop, men det lär vara osagt ännu så länge. Custom Shop startade någon gång 2005-2006 vilket gör att det är inte helt omöjligt att det kan vara så. Det har också visat sig att Peavey förändrade tjockleken lite på både hals och kropp under denna period. Denna kroppsförändring återfinns även på BXP-varianten som byggs i Indonesien.

Det visade sig att basen i lönn är 2-3 mm tjockare både avseende kropp och hals jämfört med basen i valnöt. Det är inte speciellt mycket och är inte avgörande på något sätt och avfasningarna på kroppen är mycket lika. I övrigt är halsarna lika breda och strängmellanrummen är desamma. Jag kan heller inte urskilja någon större ljudskillnad beroende på olika träslag i basarna, bandlösheten hos basen i valnöt bidrar nog till den största delen i den lilla skillnaden i ljudkaraktär som finns.

Slutsatser

Det är i och för sig inte alla som gillar high-end-basar, men skulle du vara en av dem som verkligen uppskattar såna instrument är Peavey Cirrus i någon form ett mycket bra val. Ta chansen att prova en Cirrus om det finns möjlighet, även med fler strängar än fyra!

www.peavey.com

2017-12-15 Posted by | Basar | Lämna en kommentar

Caraya/Locato HPD PJ-bas

Caraya_Locato_HPD_PJ-bassNu har min billiga projektbas äntligen blivit klar. När basen köptes fanns ingen mekanik på instrumentet och halsen verkade väldigt skev. Basens kropp var metallic röd medan halsens huvud vad silverfärgad. På huvudet stod det Caraya. Mina försök att räta upp halsen misslyckades men senare fick jag även tag på en likadan hals fast med huvudet i röd metalliclack. På denna hals stod satt det ett klistermärke med texten Locato. Både Caraya och Locato är budgetmärken från Kina och byggkvaliteten är därefter. Förmodligen byggs de dessutom i samma fabrik och får olika namn beroende på beställarens önskemål. Efter lite undersökning verkade faktiskt den nya halsen vara originalhalsen från basen. Alltså matchade huvudets färg exakt med kroppens färg. Avsikten med projektet var att bygga ihop denna “skrotbas” och använda den som piccolobas. Benämningen HPD syftar alltså på att instrumentet är ihopbyggt av hopplockade delar, dvs. HPD.

Basen kompletterades med de billigaste mekaniska delar jag kunde hitta i guldnyans så att den blev spelbar igen. Dessa delar bestod i utgångsjack, stall, axelbandsknoppar, kontrollrattar, stämmekanik, skruvar för hals och stall samt täckplatta för halsjustering samt strängar. Enbart täckplattan avvek från den planerade guldfärgen. Men vad gjorde det när slutresultatet blev snyggt och prydligt.

I grund och botten har den här basen en alldeles ordinär konstruktion med överlag bra tillverkning. Men skådas detaljerna i närbild har de som byggde basen kanske genat i någon enstaka sväng. Förutom att halsfickan har lite stor passform mot halsen, sitter även stallet några millimetrar för nära halsmicken. Det sistnämnda är egentligen inga stora problem men kan ställa till det när instrumentet skall intoneras. Kroppens trä är också rätt mjukt vilket gjorde att en av fyra halsskruvar åkte in några millimetrar när jag drog åt skruvarna efter att ha demonterat halsen från kroppen. Skärmningen av elektronikutrymmet var faktiskt också helt obefintligt. Men å andra sidan kan man nog inte förvänta sig 100 % toppklass på hantverket med tanke på vad basen kostar heller. Men ser vi till de positiva detaljerna hittar vi nedfrästa bussningar för halsskruvarna och fjädermothåll för de två mickarna. Så i sin helhet är det ett alldeles utmärkt budgetinstrument.

Baskroppen är utrustad med passiv elektronik och två mikrofoner i P/J-konfiguration. Mickarna är sk. single coil och är därför väldigt känslig för störningar. Detta späds på en del på grund av den nämnda avsaknaden av skärmning av elektronikutrymmena. Utgångsjacket sitter på kroppens nedre kant och elektronikens reglage består av volym-, volym- och tonkontroller. Stallet är gjutet av enklare metalliskt material men är ändå stadigt och förtroendeingivande. Greppbrädan av jakaranda har 24 smala band och halsens form känns som något mellanting av P- och J-hals, dvs. en rätt ok halsprofil för de flesta. Vid övergången mellan hals och huvud hittar vi en sedvanlig fastskruvad plastlucka för dragstångsjusteringen. Stämmekaniken är också av vanlig billig kompaktmodell och är kopior på mer kända tillverkares produkter. Det finns faktiskt en mängd likheter hos denna bas och min gamla favorit: Dean Edge 4. Exempelvis är kroppsformerna snarlika men att HPD-basen har en lite kraftigare hals. Dock är byggkvalitet och detaljnivån hos deanbasen mycket högre.

Detta instruments balans är utmärkt vid både sittande och stående spel med basen hängande i axelband. Vikten är också rätt vanlig men inte för tung. Elbasen är också väldigt behaglig att spela på och strängad med ordinära nickelplätterade strängar (.045-.105”) återfinns faktiskt ett välbalanserat akustiskt ljud. Kanske är det inte den mest sjungande akustiska klangen som erhålls, men det är inkopplat till förstärkare som basen verkligen kommer till sin rätt. Klangen är härligt balanserad och innehåller allt från djup bas till det lilla extra uppe i diskantregistret. Att det är relativt nya strängar bidrar också till en härlig metallisk klang. Faktiskt är jag väldigt nöjd med halsmick eller stallmick var för sig men med full volym hos båda mickarna ger basen ett stort klangregister som säkerligen fungerar bra i vilken mix som helst. Halsmicken ger också ett bra grundljud med P-baskaraktär. Jag upplever heller inte att stallmicken har speciellt nasal karaktär som annars kan vara vanlig. Kort sagt låter basen väldigt bra inkopplad till förstärkare och med en längre klang än vad jag hoppades på vid första akustiska lyssningen. Det går således alldeles utmärkt att spela både fingerspel, tumspel, slap och med plektrum på denna bas med lysande resultat.

Som sagt, det här är en ganska bra bas för en mycket billig penning men jag rekommenderar att man gör en ordentlig justering av basens hals och en intonering om man köper ett så pass billigt instrument. Basen skulle också må mycket bra av skärmning av elektronikutrymmet. Det kommer att genomföras så småningom.

Givetvis kunde jag heller inte hålla mig för att montera piccolosträngar på basen. Det visade sig väldigt lyckat och i fortsättningen kommer instrumentet att förbli en piccolobas. Men det är en helt annan historia!

2015-11-07 Posted by | Basar | Lämna en kommentar

Squier Classic Vibe Precision Bass ‘50s

Strax efter nyår ramlade jag över en prisvärd kontrabas i en musikbutik i en angränsande stad. När jag gick in i butiken för att slutföra detta inköp såg jag direkt i ögonvrån att det stod en elbas bland övrig utrustning i mellandagsreahörnan; en blå bas. Mina ögon drogs obönhörligen mot detta instrument och givetvis den fysiskt stora, stora prislappen. På papperslappen stod ett pris som jag trodde var en felskrivning vilket innebar cirka 70 % rabatt på ordinarie pris. För en kort sekund var själva huvudsyftet med besöket i butiken som bortblåst. Mina ögon stirrade som fastgjuten på den blå basen. “Ok, åter till verkligheten” tänkte jag och fortsatte in till kassan och möttes av de båda butiksmedarbetarna. Ärendet med kontrabasen avhandlades och medan basfiolen förpackades i sin enkla gigbag hann jag gå runt i butiken medan jag inte kunde sluta tänka på den blå elbasen vid entrén. Det var bara att provspela basen för att konstatera att instrumentet också var utmärkt att spela på, innan spontanköpet var ett faktum. Det fanns liksom ingen återvändo.

Squier_CV_P-bass_50s_1

På vägen hem försökte jag på alla sätt att hitta på en bortförklaring till mitt spontanköp men utan att lyckas. Väl hemma på gården fick givetvis kontrabasen komma in i värmen först för att sedan åtföljas av en metallic blå elbas till familjens stora förvåning över mitt spontanköp. Lyckligtvis behövde jag inte känna mig helt rutten när familjens förvåning övergick till ett stort leende och (nästan) förtjusning. Men vad var det för elbas som jag spontant hade sett och sedermera köpt med mig hem? Jo en kinabyggd Squier Classic Vibe Precision Bass ‘50s i kulören Lake Placid Blue. Första intrycket visade att basen var i alldeles utmärkt skick även om det hängt en lång stund i butik. Det enda som kunde konstateras var att det vita plektrumskyddet hade blekts en hel del och fått en lätt gulnad nyans. Närmast halsen/greppbrädan och under den påklistrade Classic Vibe-dekalen kunde detta skönjas. Dessutom verkade baksidan kant ha en liten lätt färgskada som inte heller gjorde någonting. Men efter noggrann undersökning kunde “färgskadan” putsas bort eftersom det förmodligen var rester från förpackningsmaterial. Bakom alltihop återfanns den fina metalliclacken. Kort sagt: en bas i fantastiskt fint nyskick förutom det gulnade plektrumskyddet. Men mer om det nedan.

Konstruktion

Om jag förstår det rätt var den ursprungliga P-basen från 1951 en relativt direkt designöverföring från den 6-strängade Telecaster-gitarren till en fyrsträngad elbas (förutom att basen fick dubbel sk. “cut-away”). Men redan 1953 justerades kroppens form med avfasningar på både fram och baksida för bättre komfort. Denna bas skall däremot inte förväxlas med Telecaster Bass som introducerades 1968 vilken mer liknar Telecaster-gitarren. Den testade basen har ju namnet Classic Vibe Precision Bass 50s och avser då att återspegla en bas från cirka 1953 men med vissa modifikationer “på vägen”. Däribland hittar vi exempelvis ett stallet som är av mer kraftig karaktär än original och att lacken är modernt metallic blå. Dessutom har Squier behållit det ursprungliga telecaster-huvudet från de tidiga modellerna.

Squier_CV_P-bass_50s_3Halsen, inklusive inbyggd greppbräda, är gjord av lönn och har en sk. “skunk stripe” av mörkare trä på baksidan för att dölja dragstångens montering. Längst uppe vid den syntetiska sadeln hittar vi änden på dragstången för enkel justering vid behov. Huvudet har, som sagt, den karakteristiska telecasterformen med guldig squier-symbol vilket ger basen det där “rätta” utseendet. Halsen har fått en tjock C-form och är sedermera lackad i högglans polyesterfärg. Trots halsformen upplever jag inte halsen som speciellt kraftig utan tvärt om mycket behaglig att spela på. Stämmekaniken är av sedvanlig klövermodell av öppen sort. Den ger ett stabilt intryck och funderar sålunda mycket bra.

De 20 stycken tunna banden i vintagestil är föredömligt monterade och jag kunde inte hitta ett enda band som var slarvigt monterad. Det fanns heller inga vassa bandändar att oroa sig över.

Basens kropp är tillverkad i standard P-basform med de ergonomiska avfasningar som dök upp vid 1953. Avfasningarna tackar jag särskilt för eftersom basen då blir än mer bekväm att spela på. Halsen sitter ordentligt fast i den, näst intill, perfekta halsfickan med fyra skruvar och en täckplatta bakpå. Kroppen är dessutom utomordentligt fint lackad i högglansig metallic blå färg. Jag kunde inte hitta några fel alls i det hantverket. Det är faktiskt lite kul att Squier har valt att gå ett litet steg från den klassiska färgskalan med denna iögonfallande färgen. Kroppens framsida pryds av ett, som redan nämnts, lätt gulnat 1-lagers plektrumskydd och en kromad platta med kromade och lettrade volym- och tonkontroller. På plektrumskyddet sitter en dekal som talar om att det rör sig om modellserien Classic Vibe. Eftersom plektrumskyddet gulnat och det är mycket vitare under dekalen tog jag beslutet att dekalen får sitta kvar på basen. På nedre sidan sitter också ett stilenligt “tumstöd” på fel sida så att säga. Men antagligen enligt 50-talets förlagor.

Squier_CV_P-bass_50s_2Mikrofonbestyckningen består av en ensam single-coil P-basmick i vintagestil. Den är i sin sin tur kopplad till den passiva elektroniken bestående av redan nämnda volym- och tonkontroll för att sedan föra ut de fagra tonerna till utgångsjacket på kanten av kroppen. Just utgångsjackets detalj gillar jag skarpt. Den sitter nämligen försänkt ner i kroppen i en plåtkopp. Mycket trevligt!

Stallet är också en detalj som andas lite mer styrka och kraftfullhet i och med att det är gjutet. Detta borgar för att vibrationerna från strängarna överförs bra till basens kropp. De sedvanliga cylindrarna för respektive sträng justeras i höjdled med två skruvar var vilka vilar mot styrspår i stallets basplatta.

Från fabrik strängar Squier sin bas med Fender 7250ML rundspunna strängar (.045-.100”). Normalt sett gillar jag dessa strängar och i detta fallet var det perfekt för denna bas. Men om ett tag skall jag nog prova ett set Fender Flatwound 9050ML.

Oavsett basens prisklass måste jag säga att jag är mäkta imponerad av både konstruktion och hantverk även om det i grunden är ett serietillverkat instrument. Jag har faktiskt inget alls negativt att säga om basens konstruktiva utformning. Det är helt fantastiskt egentligen.

Ljud

Den akustiska klangen är egentligen inget att klaga över. Kanske är den inte lika framträdande och spänstig som hos betydligt dyrare basar. Men å andra sidan så känns det Squier_CV_P-bass_50s_4på något vis rätt ändå. Inkopplad till förstärkare, med båda reglagen på fullt utslag, ger basen en ganska låg output och möjligtvis lite basfattigt ljud i grunden. Men genom att justera ingångsförstärkningen hos förstärkaren och även ge EQ:ns basregister en välförtjänt knuff är man hemma med “det rätta ljudet”. Nu sjunger basen mycket fint i mina öron och skulle nog platsa till vilken musikstil som helst. Jag är mer än nöjd med ljudet! Givetvis är singlecoil-micken något störningskänslig men det är inte mer än att det är hanterbart.

Intressant är också att Ed Friedland testade just en sån här bas tillsammans med en japanbyggd original Fender P51 RI i ett filmklipp på Youtube.com. Med minimala skillnader är det mycket svårt att avgöra vem som låter bäst. Friedland nämner också att squierbasen är snubblande nära i både ljud och spelkänsla jämför med fenderbasen.

Man kan kanske tycka att slapspel inte hör hemma på en sån här bas med en enkel single coil-mick. Men jag har begagnat mig av både fingerspel, slap, spel med plektrum, flagioletter samt groovigt tumspel. Egentligen är det bara flagioletter som kanske blir lite dova och något kortlivade, annars passar samtliga speltekniker mycket bra. Inga problem!

I användning

Det spelar heller ingen roll om man har basen liggande i knäet eller om man låter den hänga i axelband. Detta instrument balanserar otroligt bra oavsett spelläge. Konstruktionen är också relativt lätt och elbasen blir inte heller så tung att spela på under längre sessioner. Jag hade faktiskt ett mycket bra EBS axelband över som fick plats direkt på squierbasen. Faktiskt hade jag haft svårt att montera detta axelband på någon annan bas i min arsenal eftersom det inte riktigt matchade färg och designmässigt. Men instrumentets fina blåfärg och EBS-symbolens färgtoner klaffade bra på något sätt vilket jag blev mycket nöjd med.

Alldeles snart efter inköpet fick P-basen faktiskt hänga med på en kortare turné där jag hade förmånen att få hoppa in som vikarie till ett av banden som skulle spela. På denna konsertturné kopplade jag in basen genom EBS MulitComp och SansAmp BBDI direkt till mixerbord. SansAmp:en utnyttjades främst som basregisterknuffare men även för att få ett lite råare sound genom svag overdrive vid starka attacker och plektrumspel. Mellan pedalerna satte jag en utomordentligt smidig EBS-patchkabel. Detta resulterade i att fler än jag använde denna Classic Vibe-bas med gott resultat för både publik och musiker.

I mitt tycke är testobjektet även mycket bekvämt att spela på. Jag har läst att några tycker att halsen är för grov, men det är inget jag har tänkt på. Egentligen ger halsen en känsla ganska lik spelkänslan hos halsen på en Music Man Stingray, och det är inte fy skam det…

Slutsatser

Jag har faktiskt lite svårt att förhålla mig till Squier Classic Vibe Precision Bass ‘50s. Försöker man räkna fram en prestanda/pris-faktor får mina betydligt dyrare instrument verkligen bekänna färg. Det är faktiskt lite jobbigt… Men med denna P-bas får man en fantastiskt bra bas som levererar på turné och samtidigt inte blåser rent sitt bankkonto. Det känns som om Squier har gjort hemläxan och ger oss basister det vi vill ha. Rekommenderas!

www.fender.se

2015-02-16 Posted by | Basar | Lämna en kommentar

Leonardo Basic series double bass 3/4, DB-134-BK

Leonardo_DB-134-BK

Till att börja med kan jag inte påstå att denna artikel är recension av en ståbas eftersom det är mina allra första försök att spela kontrabas. Men sedan många år tillbaka har jag drömt om att en dag få äga en kontrabas och dessutom kunna traktera denna. Att jag dessutom inte kunnat motivera ett inköp har väl också bidragit till att köpet har uteblivit. För cirka ett år sedan hade jag dock möjlighet att ge ett bud på en gammal kontrabas från en kyrka. Tyvärr (eller: typiskt nog) rann detta ut i sanden och jag hoppade över denna köpmöjlighet då basens ursprung och konstruktion var lite svår för mig att uppskatta för en rättvis prisbedömning.

Ok, nu under nyårshelgen råkade jag hitta en kontrabas på Blocket hos en musikaffär i angränsande stad till ett mycket förmånligt realisationspris. Basen i annonsen var svart med vitmålade sk. bindings och utstrålade ett stort “Köp mig!”. Det stod inte mycket mer än att kontrabasens storlek var 3/4 och jag kunde med stor sannolikhet säga att den var tillverkad i kina av plywood. Priset var dessutom helrätt i förhållande till dessa parametrar. Nu infann sig köpläge direkt! Morgonen därefter ringde jag affären alldeles vid öppningsdags för att lägga beslag på kontrabasen. Två dagar senare slängde jag mig i bilen och köpte ut instrumentet direkt som första kund i butiken den dagen.

Väl i butiken kunde jag faktiskt konstatera att mina tidigare begränsade erfarenheter av att känna på billiga kinabasar har inte resulterat i samma känsla varje gång. För det mesta har det känts bakfram och inte rätt när jag väl satt händerna på kontrabasarna i olika butiker. Nu tyckte jag med ens att “allt” stämde på något konstigt sätt. Trots att jag verkligen inte hade någon egentlig spelteknik för ändamålet och erfarenhet av kontrabasar.

Väl hemma visade det sig att kontrabasen i fråga var tillverkad av Leonardo Bowed Instruments & Cases med beteckningen DB-134-BK. Lite mer eftersökning på internet fastlade att detta instrument ingår i deras Basic series av instrument. Mer än så kunde jag inte få reda på alls om denne tillverkare.

Men eftersom jag hittade exakt samma modell hos några andra näthandlare utomlands fick jag i alla fall reda på lite mer om denna ståbas; kroppen är, som redan nämnt, gjord av plywood och storleken är 3/4. Hela basen är blanklackad i svart med vitmålade bindings. Baksidan av halsen är dock inte lackad på samma sätt och är nog hellre oljad eller vaxad. Greppbrädan är tillverkad av hardwood och är dessutom uppiffad med mörk/svart färg. Visst, målerijobbet kan ha gjort snyggare så det finns lite småfel på lite olika ställen. Men överlag är jag mycket nöjd med bygget. Till basen följde det med en gigbag av lite enklare karaktär, men det hindrar ju i alla fall att småskador inte uppkommer vid transport. Enligt de utländska näthandlarnas artikelbeskrivningar skall även en stråke följa med, men det kom inte med vid köpet. Givetvis köpte jag ett stativ för basfiolen också för att kunna ha instrumentet någorlunda möblerad hemmavid.

Nu började mitt jobb att lära mig tekniken att spela kontrabas. Min idé är att spela jazz, pop, soul, visa, etcetera men förmodligen inte rockabilly. Tekniken kommer säkert att fokusera på fingerspel och kanske stråke i framtiden. Initialt kunde jag konstatera att det inte var helt självklart att ens hålla i basen på rätt sätt utan att bli trött i ryggen eller få ont i händerna. Men med lite god hjälp från www.discoverdoublebass.com kom jag igång rätt snabbt. Vanligtvis är jag inte så förtjust i att se instruktioner på Youtube.com men nu fungerade det utmärkt. För att underlätta stämning klämde jag också fast en Thomann CGT-10 på stallet. Där får den sitta så gott som permanent!

Som många andra skriver om just kontrabasar är det verkligen som ett helt annat instrument är elbasen. Visst, stämningen är densamma och vanligtvis hittar man fyra strängar på basarna. Efter någon vecka med denna tingest kan jag mycket väl skriva upp på detta! Och som jag numera har både läst och sett (på Youtube) är det bra att öva framför en spegel så att man lättare kan se om tekniken börjar infinna sig. Och visst, kontrbastonerna finns där även i denna bas!

Framtiden kommer också säkert att innefatta justering av basen så att den blir så lättspelad som möjligt för det behov jag har. Än så länge är jag nog för nybörjare för att veta vad som är “bra justering”. Men jag misstänker att bland annat översadel och stallet bör justeras. Kanske monterar jag ett höj- och sänkbart stall på instrumentet och byter strängar också.

Även om jag egentligen borde fokusera all min lediga tid på att lära mig spela kontrabas kan jag trots allt inte komma ifrån tanken att, så småningom, elförstärka detta akustiska instrument för användning vid olika gig. Det finns givetvis en uppsjö av olika förstärkningsmetoder på marknaden; vanliga mikrofoner, piezo-elektriska kontaktmikrofoner, etc. Och med min vana trogen har jag snöat in på att försöka göra en egen piezo-pickup till basen. Även om sådana enheter inte är så förfärligt dyra i butik skulle det vara mycket intressant att ta mig an uppgiften själv också. Mer om det kanske kommer senare…

Oavsett vad denna kinatillverkade kontra frambringar för uttryck hos vana kontrabasister är i alla fall jag mycket nöjd. Det kommer säkert fler artiklar i ämnet vad tiden lider. Håll utkik!

2015-01-13 Posted by | Basar, Kontrabas | Lämna en kommentar

HK-Instruments SNF-10 SMT

HK_SNF-10_SMT_1Sedan min bandlösa Peavey Cirrus var ospelbar på grund av krånglande preamp, har jag sneglat lite på andra bandlösa basar. Intresset vid den tidpunkten hamnade på en bandlös bas från HK Vertieb med PJ-mickkonfiguration: HK SNF-10. Priset var onekligen bra och skulle blivit en bra backuplösning under tiden som Cirrusen lagades. Hur det än vart blev det inköpet inte av.

Ungefär i samma veva lanserade Sandberg sin Configurator och jag blev väldigt förtjust i en California VT4 med ungefär samma konfiguration men i en betydligt högre prisklass. Det här med en PJ-bas kunde inte släppa min tanke och en tid senare fick jag igen chansen till en HK SNF-10 till bra pris. Däremot var det en mer påkostad variant “SMT” i detta fall. Skillnaden på de olika instrumenten var utseendet/färgen på basens kropp. SNF-10 med sunburst färg och “SMT” (Spalted Maple Top) med flammig lönn på toppen och i övrigt träfärgad kropp.

Konstruktion

HK_SNF-10_SMT_4SNF-10 SMT är en P-baskopia med tillagd J-mick i stalläge och har många gemensamma drag av Fenders förlaga. Egentligen är basen lik HK SPB-10 men utan band på greppbrädan och kroppen i annan färgkombination. Kroppen är gjord i al med topp i nämnda flammiga lönn. Därefter tar lönnhalsen med greppbräda i rosewood över. Basens huvud har fenderstil med HK-karakteristik. På det röda plektrumskyddet i sköldpaddeskalsstil sitter en ensam P-mick och i kroppen, vid stallet, sitter J-micken. Båda mickarna är av okänd tillverkare. I övrigt hittar vi två volymkontroller och en tonkontroll med kromade rattar. Stallet är av enkel, men funktionell design. Huvudet pryds av HK-symbolen och den öppna stämmekaniken i vintagestil.

HK_SNF-10_SMT_3Den bandlösa greppbrädan saknar bandmarkeringar. Sidomarkeringarna (prickar) hittar vi på samma positioner som på en bas med band, dvs. mellan bandstavarna vid 3:e, 5:e, 7:e band, etc. Lite ovant om man är van med prickarna precis på “banden”, men egentligen inget problem alls.

Basens kropp är omsorgsfullt lackerad och ger inget att klaga på. Snyggt! Däremot finns några tunna limrester på greppbrädan. Halsens baksida är mattlackad och känns nästan obehandlad, men mig passar det jättebra. I likhet med HK:s P- och J-basar är halsen relativt kraftig och i övrigt är basen välbyggd.

Ljud och piffning

HK_SNF-10_SMT_2Uppstämd är den akustiska klangen rik och har en fin klang. Inkopplad till förstärkare hittar jag också en snygg P- och J-blandning med båda mickarna på full volym. Det går även utmärkt att runda av toppen med tonkontrollen. Jag gillar den fokuserade tonen och med ensam P-mick låter det givetvis P-bas. J-micken ensam ger det nasala ljudet som dessa stallplacerade mikrofoner brukar ha men tillsammans med P-micken blir det en bra kombination.

Tyvärr var stränghöjden något för hög från fabrik men det justerades lätt ned till behaglig nivå både genom nedfilning av sadel, sänkning av stall och shimsning i halsinfästningen. Det sista var nödvändigt för att erhålla mer bakåtlutad hals och än lägre stränghöjd. Halsens krökning vad däremot snudd på perfekt. Kanten på greppbrädan var också lite skarp men några drag med ett fint sandpapper gjorde susen. Limresterna på greppbrädan försvann fort med några lätta drag med en stålsickel. När jag ändå var igång polareade jag greppbrädan med stålull och citronolja. Sist men inte minst monterade jag slipade strängar från Fender på basen. Kanon, vilken känsla och vilket ljud; mwah-soundet satt där som en smäck! En bra bas innan den omsorgsfulla behandlingen blev än bättre efter detta…

Sammanfattning av mina intryck

Tyvärr verkar HK Instruments minska sin verksamhet på marknaden. Men än en gång har jag stött på ett bra budgetinstrument från HK som med råge överträffar mina förväntningar. P-basens ljud kan med enkla grepp rattas in till ett rikt fokuserat ljud då J-micken blandas in i signalkedjan. Det här gillar jag skarpt! Vill du hitta en bra bandlös bas för nästan inga pengar alls så skall du skynda dig att få tag på en SNF-10.

www.hk-instruments.de

2013-11-26 Posted by | Basar | Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: